Gång på gång noterar jag och andra författare av barnlitteratur/ung litteratur att våra böcker inte bemöts på samma respektfulla, insatta sätt som vuxenböcker. Detsamma gäller för våra läsare och för oss författare. Jag har personligen fått känna på det här ”filtret”/”glastaket” i olika sammanhang, inte minst när Bokmässan är i stan (Göteborg). Då hamnar vi som skriver för barn och unga oftast på perifera scener, allt som oftast inför fel publik, där vi får svara på frågor som ”vad är en ungdomsbok?” (en fråga bok-Sverige självt borde ha svaret på vid det här laget, med tanke på att skönlitteratur för ungdomar började framträda som egen bokgenre från mitten av 1800-talet).

Är det såhär enbart i Sverige eller ett globalt problem? Har det med barnlitteraturen/den unga litteraturen i sig att göra, eller oss som skriver den?

Eller, hemska tanke: barnen?

”Det säger kanske mer om synen på barn och barns kultur än synen på barnböcker”, säger Boel Westin, Sveriges enda professor i barnlitteratur vid Stockholms universitet, om statusen på ung litteratur.

Och då säger jag: det är dags att ändra den synen en gång för alla, medan tid ännu är.

---

Det händer också att folk frågar mig: ’Skulle du inte kunna skriva en bok för vuxna?’ Ungefär som om de menade att nu har jag skrivit så många barnböcker, så nu kunde det vara på tiden att jag övergick till något bättre.

– Astrid Lindgren

---

Författarna på den lägsta nivån

I egenskap av författare vill jag börja med att prata om hantverket. Barnlitteratur/ung litteratur har för det mesta mer renodlade intriger och inte fullt så mycket mellan raderna som i vuxenböcker. Dock vill jag hävda att själva berättandet ställer lika hårda krav på författaren, oavsett ålder på läsarna. Kraven som ställs är först och främst:

– ett för läsåldern anpassat språk

– en för läsåldern anpassad intrig

– en för läsåldern anpassad/förutsatt kunskap i ämnet/temat för boken.

Vi författare går alla den här balansgången. Vi väljer språkdräkt, formger storyn, låter lagom mycket skönjas utan att skriva ut det. Med andra ord: vi har vår skrivprocess gemensamt, där saker som berättarförmåga, ämneskunskap, studier och ibland forskning ingår. Och det här kan alla författare prata om. Efter x antal böcker har de flesta av oss som skriver väldigt mycket att säga om hantverkets flödande gång och motgångar, mödor och eufori. Vi skriver, även om det som blir skiljer sig åt.

För att klargöra: vi som skriver barnlitteratur/ung litteratur förfinar vårt hantverk åt det hållet medan de som skriver för vuxna förfinar sitt hantverk åt det hållet. Det är samma hantverk men olika uttryck och ändamål.

---

[…] det är inte så att en bra s.k. ”vuxenförfattare”, också benämnd ”riktig författare”, utan vidare kan skriva bra barnböcker, fastän många finns som inbillar sig det.

– Astrid Lindgren

---

Böckerna i sig kan därmed hålla lika hög litterär nivå, oavsett tänkt ålder på läsarna, textens längd, bokens omfång: den litterära nivån handlar om kreatörens förmåga att berätta i en viss form, bemästra den rentav. Tankarna kan dessutom gå minst lika djupt hos oss som skriver barnlitteratur/ung litteratur som hos författaren av en vuxenroman, kräva minst lika mycket i form av utförande, ordval, exakthet, uthållighet – om än i olika utsträckning.

Vad som möjligen kan skilja oss författare åt är tidsåtgången, om vi bara pratar text: illustrerar barnboksförfattaren sitt eget verk tar det förmodligen lika lång tid som för en vuxenboksförfattare att skriva sin roman, eller för en ungboksförfattare för den delen – vars böcker också är romaner.

Så, när varje författare utför samma arbete, somliga rent briljant oavsett ålder på tänkta läsare, är det då saker som tidsåtgång, antal ord, det enklare berättandet och den slutgiltiga bokens sidor som fastställer statusen på våra böcker? Och gör dem mer eller mindre viktiga, angelägna, värda att lyfta och prisa?

Eller är det enkom åldern på våra läsare?

---

När hon tackade kulturministern för regeringsmedaljen Illis quorum i guld av åttonde storleken gladdes Gunilla Bergström särskilt åt att ljuset för ett ögonblick föll på de yngsta medborgarna: barnen, hennes läsare. Hon har fått medaljer och plaketter och i stort sett varenda utmärkelse en svensk barnboksskapare kan få, men tycker inte att de som skapar god barnkultur uppskattas efter förtjänst. De får en klapp på axeln snarare än litterärt erkännande: ”Det är den lägsta nivån. Man blir bortsorterad, betraktas inte som en riktig författare. Jag tycker mig inte ha blivit tagen på allvar i de finkulturella kretsarna.”

– Ur boken Bakom Alfons, om Gunilla Bergström, skriven av Klas Gustafson

---

Statusen på barnlitteratur/ung litteratur

”Att inte kunna ta till sig text riskerar att skapa andra klassens medborgare som inte kan läsa nyheter och därför inte delta i samhället på samma villkor”, skriver Emma Jaenson i Uppsala Nya Tidning.

Jag skulle syrligt vilja påstå att våra barn och unga redan betraktas och hanteras som andra klassens medborgare av samhället i stort, liksom deras kultur med dem – betraktad av vuxna lite från ovan. Inte alla vuxna, så klart. Men långt ifrån alla vuxna ser heller barnen och de unga som det de är: små människor, med samma kapacitet till att känna, tänka, lära och utföra, bara inte lika långt komna som vi. Men snart nog där.

De har dessutom kvar sådant vi vuxna tappat på vägen och skulle må bra av att minnas, som fascinationen för vår omvärld eller glädjen i den absoluta stunden.

Långt ifrån alla vuxna tar sig heller tiden eller intresset som krävs för att se vad den unga kulturen faktiskt åstadkommer och betyder. Böcker som möter läsarna där de är, talar till deras hjärta och intellekt, vad är det om inte världsdanande? Nej, samhället i stort förväntar sig att barn ska vara barn, och barnen lever upp till de förväntningarna.

Men vad händer om vi förväntar oss mer av våra barn och unga? Vad händer om vi tar dem på allvar, räknar med dem, visar dem samma respekt som våra vuxna likar?

Lever de upp till de förväntningarna istället?

Och vad händer om vi tar barnlitteraturen/den unga litteraturen på allvar, räknar med dem, visar dem samma respekt som vuxna motsvarigheter?

Skulle det i längden kunna ha en inverkan på den sjunkande läsningen som vi ser hos barn och unga av idag?

Vuxenvärldens filter

[…] sen ska det här förläggas av ett förlag. Det är vuxna människor. Sen ska boken recenseras i en tidning, av en vuxen människa. I bästa fall kanske recensenten har intervjuat barn om boken. Sen ska en annan vuxen, mormor eller pappa eller mamma eller nån annan, läsa den här recensionen och tycka att: ”den här boken ska jag gå och skaffa”. Sen ska den dessutom läsas för barnet, av en vuxen. Det är många filter på vägen, innan historien kommer fram till barnet.

– Ur boken Bakom Alfons, om Gunilla Bergström, skriven av Klas Gustafson

---

Litteraturscenerna i Sverige idag är till majoriteten uppdelade efter läsarnas ålder, med separata scener, delar av mässor, programpunkter, radio- och tv-program, priser och kategoriseringar. Utifrån åldern på våra tänkta läsare dras en hård gräns. Och många författare av ung litteratur känner av den gränsen, ungefär som att vi stångar mot ett glastak. Eller försöker tränga igenom ett filter.

Vi når inte vår publik, som i vårt fall inte är desamma som våra läsare.

Och det här är ännu ett av de stora, strukturella problemen till följd av synen på barnlitteratur/ung litteratur.

Vi som skriver för barn och unga träffar hemskt gärna våra läsare. Men det är inte de som köper eller lånar våra böcker. Det är föräldrar, mor- och farföräldrar, äldre syskon och kusiner, bibliotekarier och lärare. För att nå våra läsare behöver vi först tilltala de vuxna som finns nära barnen. Det är för dem vi måste berätta om våra böcker allra först. Det är de som är vår riktiga publik.

Bengt-Erik Engholm, Bults ordförande, säger det bra:

”Det är ju i något tält man brukar hamna med en massa ungar. Inget ont om det, jag gillar mina läsare och älskar att träffa dem, men när man blir inbjuden till någon litterär sammankomst så är det oftast som något slags underhållningsdetalj.”

Frågan är: vad skulle hända om vi som skapar barnlitteratur/ung litteratur räknades in i litterära sammanhang – i den utsträckning det är möjligt? Om scenpunkternas/böckernas ämnen eller genrer är våra gemensamma nämnare snarare än åldern på våra läsare?

Vad skulle hända om vi fick möta vår riktiga publik och svara på samma frågor som vuxenförfattare om exempelvis skrivprocessen, rasism och utanförskap, tankarna bakom våra verk, ”utopi eller dystopi”/framtidsångest/klimatpanik, hur vi får våra unga att läsa mer?

Hur ändrar vi den allmänna synen på barnlitteratur/ung litteratur?

En av mina fellow writers var med om just det som behöver bli normen: hon fick hoppa in när en stor, kvinnlig vuxenförfattare tvingades ställa in sin medverkan på scen. Min författarkollega skriver för unga, så sammanhanget var inte ”hennes”, frågorna var inte ”hennes”, publiken var inte ”hennes”. Men det blev enormt lyckat, både samtalet på scen och efteråt, när hon sålde slut varenda bok. Hon fick möta sin publik, så som den faktiskt ser ut. Hon räknades.

Författarna av barnlitteratur/ung litteratur och författarna av vuxen litteratur behöver helt enkelt blandas – vi har trots allt samma publik. Jag påtalade det här för Bokmässan i Göteborg, bland annat, och fick svar av deras programchef, Oscar Ekström. Han skrev:

---

Barn- och ungdomslitteraturen är väldigt viktig för Bokmässan och vi jobbar ständigt med att förnya och förbättra oss […] bland annat En liten scen där barn- och ungdomsförfattare framträdde under fyra dagar, en ny familjeentré och ett nytt lästält som invigdes av prins Carl Philip […] vi bjöd också in 1500 gymnasieungdomar och 500 från högstadiet att gratis ta del av Bokmässan i år. Därutöver startade vi i år två förskole-scener som hade flera samtal om barns läsning mm. Och på vårt nordiska litteraturpolitiska möte på onsdagen var också barn- och ungas läsning i fokus.

---

Bokmässan är så, så viktig. Det kan inte nog understrykas. Och det är helt rätt att mässan försöker locka fler unga till sig för att inspirera och väcka intresse. Men synsättet lyser igenom deras tänk: de delar upp mässan efter läsarnas ålder. Och vi som skriver för unga hamnar i det där tältet, långt bort från vår faktiska publik. Och rent krasst: våra böcker blir inte sålda. De når inte sina läsare/vi når inte våra läsare i samma utsträckning som de vuxna motsvarigheterna.

Synen på barnlitteratur/ung litteratur, unga läsare och ung-författarna genomsyrar bokbranschen. Men om branschens stora aktörer visar att ung litteratur är lika mycket värd som vuxen litteratur, att läsarna är lika mycket värda, att författarna är lika mycket värda kommer det att påverka bokbranschen. Det kommer att påverka synen på ung litteratur, läsarna och författarna. Det kommer att påverka läsningen bland unga idag.

Det är min uppfattning: alltsammans sitter ihop. När vi når vår publik, när våra böcker når våra läsare, läser våra läsare våra böcker.

Några ändringsförslag från mig och de mina:

• bokmässor, litteraturfestivaler/event och föreningar så som Författarcentrum behöver blanda scener och sektioner, så att publikerna kan mötas, och inte dra så hårda gränser mellan tänkta läsåldrar. Tänk snarare tema. Hur kul med en Deckarhörna för stora och små?! En romantisk allé för alla som älskar kärlek? Forum för Poesi och Prosa som alltid har ungboksförfattare + vuxenförfattare på samtliga av sina punkter, så att publiken kan få med sig böcker till sig själva OCH till barnen och de unga i sin närhet? Ni fattar.

• förlagen behöver tänka på hela sin författar-stab när de bokar in scenpunkter och seminarier: vilka författare skriver samma slags böcker för olika slags läsare? Hur kan vi skapa mer-intresse, bygga broar, blanda publiken, öppna upp – och bortse från läsåldern? Istället bjuda in till litterära samtal där författarna diskuterar samma intressanta frågor inför samma intresserade publik?

• ålders-indelningarna på barnlitteratur/ung litteratur! Vi författare har nog aldrig varit mer överens om något: använd samma åldersindelning för böcker som för spel, exempelvis 6+, 9+ och så vidare. Detta för att det inte finns någon övre läsålder. Att sätta en sådan gräns ställer bara till det än mer för läsningen/läslusten.

• litterära priser, exempelvis Augustpriset, borde se över sin kategorisering och dela upp Årets barn- och ungdomsbok i Årets barnbok och Årets ungdomsbok. Så som det är nu är orimligt och sänder ut helt fel signaler.

• Tv-program, exempelvis Babel, behöver tänka på sina tittare som människor med barn i sin närhet och låta det bli jämnt skägg mellan ungboksförfattare och vuxenboksförfattare när de tar in gäster, återigen med tematik och genre som gemensamma nämnare snarare än läsåldrar.

Slutsats: vi bär morgondagens litteratur-Sverige i vår famn

Det är för mig en hisnande tanke: de barn som just nu håller på att lära sig läsa ska en dag bära världen på sina axlar. Utan deras läsning finns inga framtida läsare.

Det innebär i sin tur att vi som skriver barnlitteratur/ung litteratur bär morgondagens litteratur-Sverige i vår famn. Inte enbart har vi tagit oss an det ärofulla uppdraget att berätta berättelser för våra yngsta medborgare, vi har även axlat ett oerhört ansvar för våra framtida generationers förmåga till fantasi, kreativitet, djupa tankar, problemlösning och själsligt lugn. Men det här ansvaret är inte enbart vårt, det är allas. Vi kan inte lyckas med vårt uppdrag om vi samtidigt ska ta oss igenom ett glastak. Astrid Lindgren pratade om det här på sin tid:

Det finns inget medel som kan ersätta boken som grogrund för fantasin. Nutidens barn ser film, hör på radio, ser television, läser serier – allt det där kan nog vara roligt, men det har inte så mycket med fantasi att göra. Ett barn ensamt med sin bok skapar sig någonstans inne i själens hemliga rum egna bilder, som överträffar allt annat. Sådana bilder är nödvändiga för människan. Den dag barnens fantasi inte längre orkar skapa dem, den dagen blir mänskligheten fattig. Allt stort som skedde i världen, skedde först i någon människas fantasi, och hur morgondagens värld ska se ut beror till stor del på det mått av inbillningskraft som finns hos de där som just nu håller på att lära sig läsa. Därför behöver barnen böcker.

När jag läste det här första gången tyckte jag att Astrid tog i. Behövs verkligen böcker? Men jag förstår nu. Det tog ett tag och en egen artikel i ämnet, men böcker och historier är faktiskt ett behov vi har. Pappersböcker, och att läsa dem, är det bästa vi kan göra för våra hjärnor, våra själar, kanske nu mer än någonsin? När vi läser sänker vi vår stress, tränar vårt minne och fokus, engagerar hela vårt jag. Vi bygger ut vårt inre rum, där solen alltid lyser och världens gråa oro inte tar sig in.

Där vi har vår fristad, eller det förtrollade landet om du så vill, där du kan hämta den sällsammaste av all glädje.

Och nyckeln dit, som Astrid så ofta pratade om, är inget barnen får utan vidare. Bokvärlden måste ge den till dem. Vi som lever och andas böcker måste tillsammans visa vad läsning är och kan vara! Och vi måste visa sanningen: att all bra litteratur är bra, oavsett vem som läser den, oavsett vem som skriver den.

Eller för att säga det rakt ut: vi måste alla ta ansvar för barnlitteraturen/den unga litteraturen, annars har vi snart varken ett djuptänkande folk eller en bokbransch att tala om. Läsningen av böcker är ett val som långt ifrån alla gör idag, när kultur kan tillgodogöras på så många och mer effektiva sätt. Vi som är bok-Sverige behöver gå samman i den här frågan och visa och berätta vad böckerna faktiskt är och innebär, för allas vår skull.

---