Marta Söderberg: »Ilskan är drivet, att jag sätter mig ner och skriver«

Foto: Emelie Asplund


Jag tog mig en pratstund med Marta Söderberg, före detta Strängnäs-tös, numera västkustbo, småbarnsmor och ”ofrivillig” författare. Vi har gett ut böcker via samma förlag, Gilla Böcker, så våra vägar har korsats några gånger under åren. Nu ingår vi dessutom i samma lilla grupp författare som skriver för barn och unga, och hörs av varje vecka.


Jag tycker Martas inställning till författarskap och bokbranschen är så underbar och tvärt emot min egen. I en intervju hos före detta bloggaren Old adult reads young adult säger hon: ”just nu är jag väldigt omotiverad att skriva något överhuvudtaget, trots att jag fått ett ja från ett förlag på ett testprojekt”. En springande punkt som gör mig full i skratt: när jag jagar efter förlagen med högaffel och blåslampa låter Marta snarare dem vänta på svar (!!!). Är hon ”den ofrivilliga författaren”?


Marta: Jag tänkte på det häromdagen, när jag hittade ett manus i datorn på 40 sidor som två förlag var intresserade av, och som jag lade ner … nu tänker jag: herregud, hur tänkte jag här? När jag vet hur branschen är? Samma sak när jag var uppe i Stockholm hos förlaget häromsistens, då diskuterade vi kommande projekt och de är väldigt på. Men jag vill inte skriva kontrakt förrän det är absolut nödvändigt – jag vill kunna gå om jag känner för det.


Christin: *skrattar*


Marta: Jag hatar krav, helt enkelt. Det är nog det det bottnar i. De flesta känner trygghet i det (ett avtal) men det gör inte jag.


Christin: Jag kan också tänka mig att det stryper åt det kreativa flödet? Du behöver kanske känna en kreativ frihet när du skriver?


Marta: Ja, och friheten att kunna hoppa över till något nytt om jag inte vill skriva just det här, just nu. Känner jag mig låst blir jag inte så kreativ.


Drivet bakom skrivet, och att slippa bära så mycket jävla skit

Sommaren 2006 började Marta skriva på vad som skulle bli hennes debutroman Sista chansen, efter att någon sagt att hon borde skriva, någon annan att hon var för arg, någon annan att hon var helt hopplös. Vad handlade det där om?


Marta: Att jag är hopplös har jag fått höra under hela min ungdomstid, från 13-19 års ålder, på grund av kaos*. Och av det blev jag jäkligt arg. Där har skrivandet varit jätteviktigt för mig, så att jag kan kanalisera min ilska när det svämmar över i huvudet. Ilskan är drivet, att jag sätter mig ner och skriver.


Christin: I början av mitt skriv hade jag revanschkänsla som driv, att nu skulle minsann alla som inte trodde på mig få se vad jag går för. Nu finns andra drivkrafter, även om den väl fortfarande är central. Känner du att din ilska är drivkraften idag också?


Marta: Jag är nog fortfarande väldigt, väldigt arg. När jag exempelvis läser saker och kan bli tok-arg, och känner att jag måste skriva om det här! Ilskan har inte lagt sig för mig.


Christin: Du har nämnt din ADD i andra intervjuer. Hur går det att läsa kontra skriva? Upplever du att du hittar en större förmåga till koncentration när du själv berättar?


Marta: Ja, att jag inte läser så mycket är en faktor. Därför måste det till jättestarka berättelser som fångar mig, språk, ton. Och tyvärr är det få böcker som gör det. Jag har för mycket inuti och behöver inte fylla på med mer, snarare få ur mig (skriva). När man har sådana utmaningar kan skrivandet vara helt nödvändigt! För att slippa bära så mycket jävla skit, göra något bra av det.


Den skojiga skrivprocessen och musikens avgörande roll

Våra skrivprocesser skiljer sig åt. Exempelvis bytte Marta skrivprocess när hon skrev boken Athena, på grund av tidsplan och större persongalleri. Hon tvingades jobba mer disciplinerat och strukturerat – vilket är mina kännetecken. Frågan är: hur gör hon annars?


Marta: Jag tänker länge på en idé, men jag skriver aldrig ner någonting – jag hade blivit alldeles för trött på min berättelse om jag hade skrivit ner saker om den! Snarare skriver jag kanske tio rader till förlaget bara, så får de säga ”kör” eller ”nej”. Sedan skriver jag när jag väl påbörjar boken, hittar tonen – ibland kan tonen sätta sig på en gång och ibland får jag jobba med den. Början tycker jag är mest skojigt att skriva också, och jag skriver mycket på känsla.


Marta vet alltid slutet på sina berättelser och vart hon vill komma, men mellan dessa ”poler” kan det ”vara lite hur som helst”.


Marta: Jag kan skriva på kanske tre kapitel samtidigt, beroende på var jag får feeling. För utomstående kan det verka ostrukturerat men jag har någon form av struktur ändå. När jag har skrivit tillräckligt många kapitel blir det som ”klipp och klistra” – jag sätter ihop dem i en lista, letar fram dramaturgin, ”det kapitlet ska vara där och det ska vara där”. Men jag går inte tillbaka i dem och ändrar – de är så klara. Och när jag närmar mig 70 % färdigt råmanus börjar jag färgkoda kapitlen för att hålla koll på olika trådar och teman, få en överblick. Det är väl det mest ambitiösa jag gör. Lyssnar du på musik när du skriver?


Christin: Det är min nästa fråga, faktiskt! För där har jag hittat en gemensam nämnare för oss.


Marta: Jag kan knappt tänka utan att lyssna på musik. Musik kan göra så mycket! Jag ser saker, känner saker genom musiken, hittar mina karaktärer utifrån vad de lyssnar på. Typ: ”nu vill jag vara tonårsdeppig = Kent”. Jag kan försätta mig i ett tillstånd och nå vissa känslor, som jag tror kan vara svårt annars. De kommer fram så lätt när jag hör vissa textrader, toner. Musik är jätteviktigt för mig.


Christin: Jag brukar använda musiken när jag märker att jag gått fel i texten, när det går trögare och trögare att skriva. Då brukar jag backa tillbaka och sedan behöver jag lyssna på musik i det läget – där hjälper den mig att utveckla en scen eller ett kapitel. Men jag kan inte lyssna på musik när jag skriver, bara innan.


Marta: När du skriver för yngre barn, vad lyssnar du på då? Är det skillnad?


Christin: Jag har märkt att när jag skriver för yngre funkar inte det här arbetssättet! Musiken gör det lite större och allvarligare för mig än det passar för yngre berättelser – musiken låser upp för mycket, så det blir fullt pådrag. Jag måste hålla tillbaka! Men bra fråga! Jag har brottats med det här ett tag, och saknar musiken när jag skriver för yngre.


Mörkret i våra berättelser + ett boktips!

En annan gemensam nämnare Marta och jag har är mörkret i våra berättelser.


Marta: Jag tänkte att jag skulle skriva en ”vanlig” bok med min senaste, om en skilsmässa. Tills jag insåg att det snarare handlade om adoption. Jag skulle vilja kunna skriva lättsamt, samtidigt som responsen har varit att mina böcker är hoppfulla, drastiska, med humor. Det kan vara mörkt och roligt samtidigt, som att de förstärker varandra. Då känns det mer, bränner till. Så ja, jag dras till mörker.


Christin: Det beror nog på vad man har för referenspunkter också, vad man själv har varit med om. Även om det är tunga erfarenheter kan vi som kreatörer ha användning av det. En fin twist ändå.


Marta: Ja. En annan sak när det gäller navigeringen mot mörker är att jag har sett många unga fara illa, och jag känner att jag vill ge deras berättelser en plats. Inte bara för min egen del – det är många av dem som inte ens lever idag. Mycket därför är det inte tomtebolycka i mina böcker.


Avslutningsvis kommer ett boktips från Marta! 😀 När hon var ung var läsandet inte en prioritet på grund av kaos*. Men de böcker hon läste, de läste hon om och om igen. Exempelvis Maria Gripes Agnes Cecilia, som hon kan nästan utantill.


Marta: Det här att man ska läsa mycket (för att bli författare) är inte riktigt sant. Snarare hur du läser, vad du läser. Min mamma gav mig få böcker som hon tyckte berättade någonting, bland annat därför blev jag nog den typen av läsare. Sedan så skrattar många ihjäl sig när jag berättar att jag som 8-, 9-åring läste Bibeln. Inte för att jag trodde på Gud utan för att jag älskade berättelserna. De har den klassiska dramaturgin, en sensmoral.


Christin: boktips från Marta!


Marta: Ja! Jag var en mörk unge på det sättet. Min favorit var korsfästelsen, den absolut värsta. Det var någonting i de där berättelserna som grep tag i mig, det blev så stark.


I oktober kommer Marta Söderbergs nästa bok, Främlingskameleont, ut på Bonnier Carlsen. Här kan du läsa mer om henne och hålla koll!


*privata omständigheter som jag väljer att inte skriva ut.