Litteralund är Sveriges största festival för barn- och ungdomslitteratur. I år firades 20-årsjubileum, och med den äran: intresset för konferensdelen, dit författare, illustratörer, bibliotekarier, pedagoger, förlagsfolk, forskare och andra barnboksintresserade söker sig, var i år så högt att man även lade ut en digital version. Och jag ser varför, när jag omges av alla dessa människor, som tycks osa av varm energi och styrka. Jag ser motståndet mot allt som går snett i världen just nu. Det här är den breda vågen av bildning, lust, skaparkraft och kärlek. Vi ägnar oss åt böcker för barnen och unga, vår framtid. Huruvida den blir ljus avgörs till stor del av människor som oss.

Därför är Litteralund en plats av oerhörd signifikans. En plats för dem som förstått uppdraget. En plats för hjältar.

Litteralund dag ett

Dagen till ära fungerade tågtrafiken och jag kom tidigt till inregistreringen på Lunds stadshall (får vi plats här nästa år?). Där fick jag den sedvanliga tygkassen med små presenter i (fint anteckningsblock, en Pippi Långstrump-dekal till spegeln, en namnlapp, ett program för dagen och morgondagen med mera). Jag hängde av mig, tog en kaffe på andra våningen, träffade bekanta och vänner och människor jag bara följer på sociala medier – nätverkandet tog sin början, något jag tycker är svårt. Men enkom som sådant är Litteralund väldigt viktig! Och det är som någon i publiken utbrast senare dag två, när moderator Johanna Lundin skulle hålla en live-streamad intervju med Rosie Best: ”du är bland vänner”. Efter dessa dagar känner jag det som en sanning i hjärtat.

Klockan 9 hölls ett invigningstal av just Johanna Lundin och författaren Mårten Sandén i Konsert-salen, streamat till dem som satt i Amfi-salen. Därefter började dagens schema.

Illustratörer från här och där och böcker, böcker, böcker

Jag satt kvar i Konsert-salen och lyssnade till vår inhemska illustratör, Anna Höglund, när hon berättade om sitt skapande: ”bara kör, som barnen gör”. Hon liksom flera av oss (jag) jobbar hemifrån, rentav vid köksbordet, både före och efter det att barnen kom hem från skolan, ”man blev tidseffektiv”.

Sedan var det fika (fantastiskt god smörgås med gurka och färskost på!) och uppsökande av vänner (bland andra Charlotte Cederlund, författare), därefter försökte jag ta mig in i Amfi-salen för att lyssna till ”fyra av landets tongivande förläggare av barn- och ungdomsböcker”: Moa Brunnberg (Rabén & Sjögren), Ulrika Caperius (Bonnier Carlsen), Johanna Ringertz (Natur och Kultur) och Erik Titusson (Lilla Piratförlaget). De skulle prata med moderator Åsa Warnqvist, chef och forskningsledare på Svenska barnboksinstitutet och mångårig redaktör för institutets Bokprovning, om vad som hänt med ung litteratur de senaste 20 åren. Men Amfi blev snabbt fullt (TIPS! Var ute i god tid!).

Foto: Litteralunds Instagram.

Istället hamnade jag i Konsert-salen, där jag fick lyssna till illustratörer från andra länder i världen: Isol (Argentina, vann ALMA 2013), Jon Klassen (Kanada), Azul López (Mexico) och Øyvind Torseter (Norge). Sistnämnda jobbar strukturerat men kreativt, precis som jag. Övriga känner sig fram i sitt skapande, ”drar ett streck och jobbar utifrån det” – jag hade aldrig kunnat göra så! Men fascinerande.

Några minuter efter denna punkt byttes scendeltagarna ut mot min förläggare, Ada Wester (Gilla böcker), som frågade ungboksförfattarna Joanna Gorecka, Alexandra Dahlberg och Maria Karlsson Thörnqvist om hur man hittar ton och stoff till riktigt bra ungdomsböcker. Sedan smet jag iväg på lunch med Alle Eriksson, min förläggare på Nypon förlag. Vi pratade ett kommande bokprojekt som jag ser så fram emot att hugga tag i! Och just som vi hade beställt fick vi bekanta bordsgrannar i form av ännu en Nypon-förläggare, Sara Wåglin, samt författaren och vännen Ann-Charlotte Ekensten. Dessa dagar är Lund litet!

Värdet i att berätta hellre än svara + torr, brittisk humor

Efter lunch tog författaren Martin Olczak plats i Konsert-salen i samtal med Johanna Lundin, som var sprudlande glad för detta! Han har länge varit en önskad författare till Litteralund, och för mig en av konferensens höjdpunkter. Hellre än att svara kort och koncist på frågorna han fick tog han sig tiden att berätta, på ett underfundigt, varmt och humoristiskt sätt, och bjöd på sig själv och delar ur sitt liv. Bland annat berättade han att hans mamma vissa dagar låtit honom slippa skolan, ”Martin behöver stanna hemma idag och fantisera”! (!!!) Helt ljuvligt. Tänk, om fantasin som förmåga togs tillvara på så? Vad vi skulle bli för slags varelser då, och vilket samhälle vi skulle leva i.

Eftermiddagsfika i form av en Pippi Långstrump-glass (!!!) och mer kaffe, därefter författaren Meg Rosoff (vann ALMA 2016) i samtal med Mårten Sandén. Nästa höjdpunkt för mig! Kors i krösamoset vilken underbar människa, som liksom Martin Olczak bjöd in oss till sitt, drog anekdoter och skämt och fyllde hela salen med gapskratt. Hon råkade läsa Pippi Långstrump i ung ålder och hittade hem där, för så som Pippi var var också Meg. Enligt henne själv klär hon sig rentav fortfarande som när hon var 8 år!

Som van hemma-knegare började jag svämma över vid den här tidpunkten. När klockan var 15:30 smet jag till mitt hotellrum för att sova en stund. Jag bytte om till tyllkjol och örhängen, fluffade genom centrum till Charlottes kontor för att hämta henne och fortsatte tillsammans till ett vin-hak vid Clemenstorget. Där hade delar av Svenska Barnboksakademin samlats för lite dryck och samkväm före spårvagnen ut till The Loop.

Barnboksgala, körsång och mod

The Loop var ett stort ställe som bland annat bestod av en lugnare bordsdel, en stor ljusgård och en sal med scen och höjd läktare med mjuka stolar. Elin Ek var konferencier, och hon bjöd bland andra upp Kristina Wåhlin på scen, Litteralunds projektledare. Vi fick även lyssna till några av dem som en gång i tiden startade festivalen, på uppdrag av kommunen, samt Isol (som visar sig sjunga också!) och Sarah Riedel, Georg Riedels dotter. Ystra till sinnes strömmade vi ut i ljusgården, där vi bjöds på mat och körsång, ”silent disco”, lyckohjul och photo booth. Jag tog även mod till mig och skakade hand med en förläggare på Rabén & Sjögren (det här med att nätverka …). Vid klockan 22 var tillställningen över och folk började troppa av. Jag fick skjuts tillbaka till hotellet, där jag sov som jag inte har sovit på väldigt, väldigt länge (jag älskar mina små döttrar, men …).

Litteralund dag två

Nu var konferens-deltagarna mer sammansvetsade, och jag tryggare i mitt nätverkande. Jag fick träffa och prata med författarna Anna Ahlund, Anna Jakobsson Lund, Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck, Ingrid Jönsson med flera. Och när jag slog mig ner i Konsert-salen gjorde jag just det som uppmuntrades redan första dagen av Johanna Lundin i hennes invigningstal: jag hälsade på min granne, en trevlig bibliotekarie från Arboga.

Autism, inte stolthet, och översatt unglitteratur

Morgonen började med min höjdpunkt nummer tre: Elle McNicoll, en för mig okänd författare från Skottland (varifrån jag har rötter och alltid känt ett drag till). Elle har autism och skriver böcker om unga med just autism för att de ska vara bättre representerade i litteraturen. Och hon berättade så mycket, samtidigt som humorn var ständigt närvarande. Det slår mig, som författare, hur värdefullt det är att kunna berätta med humor, kunna öppna upp lagom mycket och vara sig själv inför dem som lyssnar. Värmen i rummet stiger med skratten, och vi kopplar an till varandra. Jag blev särskilt rörd över hur hon beskrev människor med autism som hajar, och hur hon pratade om utanförskapet, ”I’m just trying to show you what it’s like in this brain”. Eller när hon är så tvärsäker på bland andra mr Darcys autism och sa ”it’s not pride, it’s autism. ’Autism and prejudice’”. Eller när hon gestaltade sin norska mormor, som puffade på sin cigg och sa ”fuck’em” när Elle var ledsen över något som hänt i skolan.

Efter det här samtalet ville jag ha båda Elles böcker, Som en gnista och Keedie, men första boken tog slut i ett nafs. Jag fick åtminstone nummer två!

Jag vill också lägga till: Elle samtalade med Therese Granwald, den enligt mig absolut bästa moderatorn i år. Så hjärtlig, genuin och inlyssnande. Mer Therese framöver, önskar jag!

Därefter lyssnade jag till Shora Esmailian när hon pratade med Matilda Wallin, bibliotekarie och en av grundarna till barnboksförlaget Trasten, samt litteraturvetaren och barnbokskritikern Ulla Rhedin, om översatt litteratur. Och jag kände blodet koka när de vidrörde nedläggningen av Internationella biblioteket, liksom när Ulla pratade om översättningen av barnlitteratur och någon typ av instans som säkerställer dess korrekthet, annars kan exempelvis svenska barnböcker översättas och ”inordnas” i andra länders barnbokskultur där ”barn är rädda för vuxna”. Att litteraturen ska få vara i sin form, oavsett land, och på så vis kanske nå någon som verkligen behöver den (ex. Meg Rosoff och Pippi Långstrump = frigörelse).

Fika! Denna gång ypperligt god laxröra på smörgås och mer kaffe (tror jag drack så mycket kaffe dessa dagar att hjärtat tog stryk, om det är möjligt?). Jag valde sedan att lyssna på samtalet mellan Lotta Olsson och Olof Landström, modererat av Erik Titusson. Lotta var så klartänkt och fin om det mest existentiella, och Olof oerhört charmig. Han sa ”varken text eller bild ska berätta allt i en bilderbok, men tillsamman ska de berätta mycket”, och det var dessutom hans födelsedag! Så när Erik som avslutning föreslog att vi alla skulle sjunga för Olof reste sig hela publiken och brast ut i ”Ja må han leva”, så klart att det lät som en kör! Jag blev rörd till tårar, det var så fint. Och Olof såg ut att le mjukt och försiktigt på scen, även han rörd. Det var en stark stund.

Nästa punkt blev för mig Stora bokvalet tillsammans med vinnaren i ålderskategorin 12-16 år, Rihab Garci, med boken Vi kommer ändå bara bli becknare. På frågan om hur vi kan hjälpa unga att hamna rätt svarade hon ”pay it forward – våga fråga dem, och använd dina privilegier för att öppna dörrar för dem. Allas barn är allas barn”. Och det håller jag helt med om, jag tror mycket handlar om att våga – rentav våga gå över vissa gränser, exempelvis som Rihab gjorde när hon följde med en elev till hennes basketmatch och tränaren frågade om Rihab var elevens förälder.

(Lyx)lunch med Charlotte, så att vi kunde prata massor om författarskap och ekonomi, skriv och stress – vardagen för en författare på heltid och vilka förutsättningar som finns. Mer om detta går även att lyssna på i Charlottes och Emma Anderssons Babbelpodden, när bland andra Anja Gatu, ordförande för Sveriges Författarförbund, berättar om deras arbete för att de flesta författares arbete ska gå runt.

Live-intervju och live-podd

Efter lunch blev jag upplyst om Rosie Best, en av författarna bakom pseudonymen Erin Hunter och bokserierna Warriors, Survivors och så vidare. Johanna Lundin klarade även denna utmaning bra, då Rosie titt som tätt fryste i bild men någorlunda snabbt återvände! Det bidrog till flera skratt. Därtill fick skolelever i Lund skicka in frågor som Rosie sedan besvarade, ett trevligt inslag.

Mer swedish fika! Sista i raden, med chokladkaka som var så god att jag glufsade i mig den och fick lite på näsan.

Min sista punkt under 2025 års Litteralund blev Babbelpoddens live-sändning, där Charlotte och Emma pratade med författarna Kristina Sigunsdotter och Linnea Dahlgren om deras böcker, som båda utspelar sig i och kring skolan. Jag hann dock bara lyssna till 75 %, sedan var jag tvungen att kila för att hinna med tåget hem till Kungsbacka.

Min slutsats om Litteralund och allas vår framtid

Elin Ek ställde frågan ”står vi här om 20 år?” till flera på scen under tisdagens barnboksgala. Några var tveksamma, då de kanske hade gått i pension då. Men till frågans kärna: finns Litteralund om 20 år?

Jag tror det. För om det finns en eller två eller tre män(niskor) med alltför mycket makt över världen i sina händer är vi tusenfalt fler, och motståndet är därmed starkare och segare. Långsiktigare och stadigare. Ett ord i taget, en bok i taget. För att citera Mårten Sandén i hans invigningstal: ”När jag läser min vuxentidning om allt elände som händer i världen kan jag inte låta bli att undra: vore vi desamma om vi läste barnböcker, så som vi läser poesi och romaner? Jag tror inte det”.

Han slog även upp vad det innebär att vara vuxen i SAOL och fick ”en levande varelse som har nått sin fulla växt och mentala utveckling, tillräckligt kompetent för sin uppgift” där motsatsen var barn. Det här krokar direkt an i den generella synen på barn som något sämre, medan vi som ”vuxna” nått vår fulla potential. Är det verkligen så?

Det är en retorisk fråga, så klart. För nej, det har vi inte. Och ju snabbare vi förstår att barn inte är barn utan små människor, desto snabbare vänder vi också den dystra utvecklingen vi ser av både läsningen, tänkandet och varandet i världen idag. Barnen är vår framtid, och det är inte bara något vackert vi ibland slänger oss med – det är på riktigt. Och de har all kapacitet till att tänka, känna och lära. Se bara på barnen som lär sig åka snowboard när de är tre kottar höga! Det är vi som begränsar dem, med vårt synsätt, och det här behöver bearbetas från alla håll under lång tid. Men jag tror på oss. Jag tror på människans inneboende kraft till förändring. Vi kan skapa den värld vi vill leva i, tillsammans.

Avslutningsvis vill jag citera Lotta Olssons och Olof Landströms senaste gemensamma bok, Kroppen:

”Jaget delar kroppens minne och det bor där djupast inne. Kropparna är inte vi! Men vi finns där inuti. Ja, hos alla oss som andas finns ett jag som liksom blandas, med den kropp vi också är. Alla vi som lever här. Men vid sista andetaget släpper kroppen tag om jaget. Kroppens tid är slut. Jaget? Svävar ut”.

Vill du bli med på nästa Litteralund? Biljetterna släpps tidigt under året och brukar ta slut i ett nafs. Därför vill jag avsluta den här artikeln med tre tips: köp biljett på förhand i november eller december, läs ung litteratur (ungdomsböcker är jävligt bra) och ladda ner appen 1409, döpt efter ett pålitligt lok och skapad av en före detta lokförare. Så kommer du fram när du ska.